Par i fördomar

En man och en kvinna står vid en busshållplats.

Mannen
Ja, här kan vi nog bli stående ett tag.

Kvinnan (skrattar)
Jo…Det är märkligt att det ska vara så svårt att köra en buss från A till B enligt tidtabell.

Mannen
För att inte tala om tågen.

Kvinnan
Javisst. Tågen tål ju varken snö, regn, sol eller vind nuförtiden.

Mannen
Det var bättre förr.

Kvinnan
Ja. Sen är det ju invandrarnas fel.

Mannen
Va?

Kvinnan
Jo alltså, jag är inte rasist, men med så mycket invandrare som kör bussar och tåg så är det inte konstigt att det går sakta och blir fel.

Mannen
Det låter väldigt rasistisk. Vad menar du egentligen?

Kvinnan
Du vet väl hur dom är?

Mannen
Vilka dom?

Kvinnan
Jag är alltså inte rasist men dom…invandrarna alltså…pratar så många olika språk, har konstig kultur och tycker inte att det är så viktigt att komma i tid.

Mannen
Du kan ju inte klumpa ihop alla invandrare och ha en bestämd åsikt om hur ”dom” är. Då är du en rasist.

Kvinnan
Nu kommer bussen här. Ska vi slå vad om att det är en invandrare som kör?

Mannen
Skulle det bevisa din teori då menar du?

Kvinnan
I princip, ja.

Mannen (pekar)
Haha! Det är ju en svensk kvinna som kör. Jag känner henne – hon heter Ingela.

Kvinnan
Det måste vara undantaget som bekräftar regeln då.

Mannen
Det är dock ingen ursäkt för att bussen är försenad.

Kvinnan
Vaddå menar du?

Mannen
Ja alltså, jag är ju för jämställdhet, men kvinnor kan fan inte köra som folk.

Sketchen övergår till en kärleksfull duett (baserad på Erik Segerstedts och Tone Damlis “Hello Goodbye”) med en text om människans ofullkomlighet och besatthet av att blint kategorisera allt och alla.